När man misslyckas med något och ser att det inte går den väg som man vill får man anledning att omvärdera sitt liv. Vad är viktigt och vad är inte det? Vad klarar man av egentligen?
Det är inga lätta frågor att svara på, det är heller inte lätt när man inte stannar upp och verkligen försöker ta reda på dem. Kanske är man för fast i sin plan och i sitt vägval och kan inte se den stora bilden som ju är ens liv. Jag har kommit in i en sådan spiral. Jag har inte klarat att göra mina C-uppsats, jag har inte klarat att göra den själv. Jag har inte funnit den drivkraft som jag behövde. Jag hade en tenta som jag gjorde 5 gånger! Den klarade jag precis innan jag gick in i det sista skedet av min utbildning. Jag tror att den tog all min drivkraft om jag ens hade någon från första början. Jag vill att vi pratar om det här nu. Känslan av att känna sig otillräcklig, att pressa sig till sin bristningsgräns, tills man känner att ingenting är värt att kämpa för. Jag har sett många dras med i det. Vi har en känsla av att vi måste göra en massa saker. Vi måste plugga vidare för att få det rätta jobbet, vi måste plugga för att bli nåt överhuvudtaget. Vi har fått det inpräntat på något sätt. Det finns inga valmöjligheter, inte i det här fallet. Pluggar du inte vidare så blir du heller ingenting fantastiskt, om du inte blir känd eller har en extrem tur eller drivkraft det vill säga.

Jag är så trött på att allt kan gå vägen för vissa medan andra inte får någonting, jag vet ju att de kämpar med sina liv också. Att de vrider ur allt de har. Att alla kämpar med sitt. Men jag kan inte hjälpa att jag känner mig värdelös. Att jag undrar varför jag inte kan få lyckas med någonting. Att jag inte kan känna energi. Kanske är det så att alla som känner en meningslös kamp med livet inte heller kan lyckas på samma sätt. Att de inte kan hitta samma drivkraft. Att livet inte kan locka på samma sätt. Jag är trötta på alla jävla mallar som man måste passa in i och alla strömmar som man måste följa. Ingen kan ju egentligen passa in i dem. Det gör mig alldeles trött.

När jag ser på en gammal bild av någon som man inte känner så kan jag känna att dennes liv bara gick förbi och försvann i ett ögonblink. Att vi bara blinkar och är i nästa tidsepok och nästa generation människor. Vi trampar på i utsvängda byxor eller stuprörsjeans. Alltid lika säkra på att det är det rätta. Men vad är rätt och fel i en värld som snurrar snabbare än livet självt? Vi är de som är korkade. Det är vi som är enfaldiga. Oavsett hur vi ser ut eller vart i världen vi är födda. Att oavsett vem vi tycker är rätt eller fel så tar döden oss. Den tar oss alla förr eller senare. Kung, världsstjärna eller maharadja. Fattig eller rik.

Men varför är det då så viktigt för mig att vara vacker? Att synas? Att bli bekräftad? En fråga alltför svår att svara på. Jag hatar att inte ha svar på varför mitt liv blivit som det blivit. Att jag inte ser de grå färgerna som inte är ifyllda i mitt liv. De skaver så förbannat att jag inte kan släppa dem. De etsar sig fast på ett sjukligt sätt. Som har cementerat mig djupt i marken. Jag vill tro att jag kommer att slå mig fri.

Linnea Henriksson - Väldigt kär/Obegripligt ensam

Nu är alldeles straxt våren här. I nästa vecka bör den vara här. Då är det plusgrader dygnet runt. Minns inte hur många dagar det ska ha gått för att det ska bli officiell vår. Men plusgrader dygnet runt är grant det. Det kommer framför allt ta bort all snö, även den i skuggan.Den gör mig deprimerad. Men jag tycker att jag känt våren redan. Förutom snön då i skuggan. Men den försöker jag tänka bort allt jag kan. Och förutom Hammarbybacken som hånar mig men jag kan se grönt även på den så snart så! Det underbara med Sverige är skiftningarna i årstider för det är alltid lika fantastiskt när vintern övergår i vår, varje gång är det lika magiskt. Det är häftigt!

Annars då, jo sa upp lägenheten igår. Känns sorgligt men samtidigt så visste jag ju att det skulle bli såhär och det är bara en studentlägenhet så jag visste att det inte var för en längre tid även om ett år är rätt länge fast känns som tiden flugit iväg det här året som jag bott här men tänker jag på då så känns det som längesen.

Jag klarade min tenta som jag aldrig trodde skulle kunna läggas till historien men det gjorde den tillslut och vilken lättnad det var. Vill inte tro att det var guds förtjänst (som jag i desperation bad till) utan helt och hållet min egen drivkraft. Och kanske alla tummar som hölls för min skull. Till sommaren går jag ut alltså (om min C-uppsats blir till belåtenhet och godkänd), då är jag samhällsplanerare. Så sjukt att tre år gått! Ska bli så skönt att slippa plugga även om det många gånger är intressant men förhoppningsvis blir det intressant att jobba som det också.

Det är viktigt att veta vem man är, eller i alla fall veta att man klarar av saker. Att det inte är omöjligt även om det ofta verkar så. Jag försöker intala mig själv att jag är ung och att livet ligger öppet. Ofta gör våra hjärnor saker med oss som inte alltid är så snälla. De intalar oss att vi inte har några val och att det mesta är omöjligt. Men människor har gång på gång bevisat att det är fel, att saker går om man vill och ger sig fan på dem. Men det är lätt att hoppet vacklar. Det vet jag. Men att kraften man får från dem man älskar alltid är lite större och att den kraften kan ta en lite längre än man först trodde. Att deras lugnande ord faktiskt kan lugna. Att det faktiskt kommer att ordna sig även om livet inte alltid går åt det håll man först trodde. Att det kanske fanns en mening med alltihop. Att den vägen gav någonting mer än den lätta vägen, att den lätta vägen hade betytt mindre än den krångliga. Att den krångliga hjälpte på ett annat sätt. Och framför allt stärkte även om självförtroendet var på botten först så blev det så stort när det faktiskt gick.

Linda Sundblad - Hur kan jag sakna nåt jag aldrig haft
Laleh - In The Comet
Amanda Mair - Doubt
Ross Copperman - Holding on and letting go
Skrillex and The doors - Breakn´a sweat
Florence + the machine - Spectrum
Gavin Degraw - Run every time
Frida Öhrn och Bo Sundström - Som ett blommande mandelträd

Många låtar för att det gått lång tid. Lyssna och njut!

Livet är skört som glas, i ett slag kan det slås bort, blinkande ljus som kommer i snabb hastighet och så är allt liv borta, eller ett träd som faller i alltför snabb takt för att att en människa ska hinna undan. Liv som slås helt i spillror, liv som lämnas kvar. Cancern som tar bit efter bit av en kropp, suger ur allt liv som en gång fanns där. Som gör att kroppen till slut tvingas ge upp. Om än långsamt men ändå kommer det alltid som en chock. Och själen kan då sväva iväg och sammanföras med en person som saknats i 47 år. Det är en vacker tanke som tröstar oss som blir kvar. Du finns överallt, i mig och alla andra som lever vidare, i allt som du rört vid, marken du gått på, luften du andats. Du finns i vinden som sveper in från havet.

Jag vill veta vad som är meningen med livet, för det måste det väl ändå finnas en, inte kan det väl bara vara det här, för då är det ju meningslöst. Bara trampa på. Det måste finnas någonting mer. För om det är att vi ska skaffa barn och föra människosläktet vidare känns det inte så ljust, det är ingen ljus framtid för dem att födas till. Jag vill inte vara så här negativ men jag slås av hur omöjligt det känns ibland. Hur ska vi lära oss att förstå vår värld? Kommer vi alltid få insikt alldeles för sent? Att vi alltid kommer att förstå vad som är skadligt för oss efter att vi prövat det?

Att pengar och yta alltid kommer att komma först, jag hoppas att människor i framtiden kommer att inse att det inte är det viktigaste, för för oss är det för sent. Även om det inte ser så ljust ut för de unga heller, de är också väldigt prylfixerade, men jag hoppas att jag har fel. Det är dags att göra rätt nu, dags att göra skillnad, visa alla att det kommer en generation som kommer att klara det. Jag vill inte ge upp mitt hopp, jag vill tro på att vi kan förändras, att vi kan göra skillnad på riktigt, att vi kan komma till insikt.

Jag tror att allt det hemska paralyserar en del av oss och gör att vi står handfallna inför de utmaningar som finns i världen, och det är inga lätta utmaningar tyvärr. Krig och annat elände finns det överallt men trots det finns ändå en vilja till att fortsätta, som tvingar oss att gå vidare vid till exempel dödsfall, som gör oss förstelnade av rädsla, inte bara det att vi förlorar dem vi älskar men kanske också rädslan för att själva vandra vidare till ett ställe som det inte finns en chans till att besöka i förväg för att se om det är ett bra ställe. Utan som du tvingas till även om du inte vill eller har någon aning om du vill dit. Förmodligen kommer det att vara där vi får frid. Där det inte finns några krig, där det inte finns någon ondska, bara ett paradis, ett paradis som har gjort livet värt att leva.

"Havet glittrar mot den blåa himlen. Det otroliga är hur bra de båda blåa nyanserna passar ihop. Som ödet. Att det finns en mening med alltihop. Att det på något sätt är utträknat. Med världen. Klippan är grå, och blommorna som växer på den är en gåta som inte går att lösa snabbt. En gåta att klura på. De hade lärt sig leva i de mest svåra förhållanden. Som maskrosbarn. De lever där med en stolthet. Vågorna slår mot klipporna men de är hårda och viker inte en tum. Bara sakta formas de. Ingenting ska gå för fort. Allt ska få finnas till. Allt ska accepteras. Alla ska accepteras, stora som små. Alla ska leva i en symbios. Tillsammans. För tillsammans är vi starka. Världen är hård för att vi var hårda mot den. För att vi skadade den. Sårade den. Futtiga vi som tror oss vara starkare än den. Kanske är det ett krig mellan oss människor och världen. Vi vill stå på toppen men det kommer inte finns någon topp att stå på. För den har vi förstört. Ett hav av lava omkring oss, alltför stort att göra ogjort. Det finns ingen gud, bara en värld som alltid vinner över oss." Ett stycke ur ett gammalt inlägg jag gjort. Och jag tror inte att att det här är gjort utan anledning, det kan det bara inte vara, det ger mig ett hopp. Ett hopp om att paradiset faktiskt väntar.

Coldplay - Paradise

Har man det ena vill man alltid ha det andra.. Kanske att jag har det bästa av två världar? Även om det ju är samma värld. Men som Iron Maiden sa så är det smal linje mellan att älska och hata, och det är den verkligen. Är jag på den ena platsen så längtar jag efter naturen och det som ju varit hemma i hela mitt liv och nog alltid kommer att vara det, men är jag där för länge så längtar jag efter Stockholm. De vackra byggnaderna. Historierna som gömmer sig i dem. Det storslagna. Närheten till allt.

Jag är rätt lugn, har jag alltid varit, aldrig varit den flackande typen som vill resa jorden runt. Klart att jag vill se saker men för mig finns bara Stockholm i mitt hjärta egentligen, och Tynningö är Stockholm. Eller en del av det. Har jag rest någonstans så är det alltid lika underbart att åka hem. Så är det för alla. Men jag skulle aldrig vilja skiljas från denna stad. Aldrig! Och jag hoppas att jag slipper...

Celine Dion - Ten days Celine Dion - When The Wrong One Loves You Right

Jag ska göra nånting
Jag ska slå er med häpnad
Gå över en gräns
Jag ska bryta mig ut
Jag älskar dig så
som att vara beväpnad
Och under belägring kan jag skjuta dig ut

Får en att må både bra och dåligt, passar bra en dag som denna. Jag är trött på att misslyckas och att vara en medelmåtta, för jag vet att jag inte är det men det är som att jag inte kan ta fram det lilla extra i några avseenden. Kanske är det det apatiska i mig men borde man inte kunna vakna upp ifrån det någon gång, sådär plötsligt och bara ta tag i sitt liv och förändra det man vill förändra och behålla det man vill ha kvar, men det är klart att det inte är så lätt. Kanske ska jag bara nöja mig med det enkla. Men det kommer väl en sån punkt för mig också, en punkt där det inte är värt att vänta längre utan att det räcker med det lilla här i livet.

Men nu ska jag försöka glömma problemen och tänker istället på horisonten och kryssning med hjälp av:
Flo Rida - Good Feeling

Kanske lite Rederiet också...

Hej igen bloggen!
det var ett tag sen. Sommaren är slut nu. Så känns det verkligen. Skolan börjar på måndag och jag känner mig inte alls redo alltså. Den här sommaren har gått alltför fort för att jag skulle hinna med. Det känns som att jag gått hela sommaren luspank. Nästan så att man skulle suttit på drottninggatan och tigga pengar. Jag har tur att jag har så fantastiska föräldrar som alltid ställer upp men det är så jobbigt att låna pengar, jag vill klara mig själv ju. Men ibland blir det inte som man vill. Imorgon får man pengar iaf så det känns otroligt skönt. Det är så sorgligt att tänka på de som inte har någon att falla tillbaka på.

Jag vet inte riktigt vad jag ska göra med mitt liv eller vad det är jag verkligen vill. Jag klarar förmodligen inte den där jävla tentan jag gjort så många gånger och klarar jag inte den får jag inte fortsätta i vår så det fick mig att fundera över om det verkligen är rätt för mig det här, om det är det jag verkligen vill. Jag känner för att göra nåt oväntat men vet inte vad. Jag vill ha pengar känner jag och leva livet. Vet inte om det är resa, men vill att det ska hända nåt spännande nångång. Jag är trött på att ta den självklara vägen i de flesta avseenden så att säga. Men vet inte vad jag ska göra annorlunda som så ofta är fallet för mig.

Kapten Röd feat Promoe - Bua!
Timbaland - Ease Off The Liquor

Alltså seriöst Mads Langer.
Jag lyssnar på hans senaste skiva och den är så magisk, varje låt är en guldklimp, så vackra alltihopa. Hur kan man göra alla låtar på en skiva så fina! Borde vara omöjligt!

Var bara tvungen att skriva det! Men nu måste jag verkligen fortsätta plugga. Sista veckan nu.
Jag kan inte fatta det! Men så är det!

Mads Langer - I Love You Men snälla gör er själva en tjänst och lyssna igenom hela, så underbar!