Jag såg på debatt i torsdags och den handlade om dödshjälp. Först tänkte jag intressant men sen
fick jag panik för jag insåg att jag inte ville börja fundera på den frågan nu. Jag vet ju att det är en viktig
fråga men jag vill inte tänka på döden. Inte nu. Varje gång jag gör det får jag panik som jag vet att de flesta får.
När jag var typ nio år så kom jag i en fas där jag inte kunde sova för att jag tänkte på just döden och då så sa
mamma till mig att det nog var som i Bröderna lejonhjärta att det nog fanns ett nangijala och det gjorde mig lugn men ibland kommer tankarna tillbaka och då är det nästan omöjligt att sova. Inte ens Nangijala kan lugna mig.

Men kanske är det detta som gjort att jag inte kan lämna barnfilmerna som jag älskade som liten eller barnfilmer överhuvudtaget. Även om jag får en obehaglig känsla när jag tittar på bullerbyn. Inte någon lång känsla. Men den känns. För jag vet att den aldrig kommer tillbaka. Barndomen. Fast jag tittar vidare och då kommer alla lyckliga känslor som gör att jag kan gå vidare. Allt det vackra i Astrid Lindgrens filmer som jag aldrig kommer att släppa tror jag. Hur gammal jag än blir. Och jag tänker inte bli en tråkmåns som vuxen. Eller en vanlig vuxen åtminstone. Det vill jag inte iallafall. Det är väl så man gör man tar saker man lärt sig i livet och använder det senare. Därför tänker jag ta det bästa från förr och ta med mig det för det är ju en del av mig. Varför lämna det bakom sig?

Och att bli vuxen. När blir man det? Jag tänker inte dricka kaffe bara för att typ alla vuxna gör det och för att det
anses som coolt. Då är jag som en femåring och gör tvärtemot.

Jag tänker göra som jag vill! Men utan att trampa på andra...

Iron Maiden - Dance of Death

Oj vilket inlägg men jag tycker det behövs för jag är trött på allt tjat om att bli vuxen. Och beter du dig inte som det är du inte normal. Och begreppet normal kan ju också disskuteras men det får bli en annan gång.