Jag hade tappat orken till att skriva för tillfället. Jag hittade ingen inspiration. Det var lite jobbigt men när jag är ledsen kommer pennan och min olycklighetsbok fram. Där kommer allt upp som gör ont. Allt det gamla och allt det nya. Jag är inte så ledsen för boken för den har hjälpt mig. Min dagbok har hjälpt mig. Det är ett sätt att gå vidare och få fram den positiva jag igen. Jag har en lycklighetsbok också men den blir det inte lika mycket skrivande i för det är på något sätt svårare att skriva då. I alla fall om det som gör en lycklig. Då gör man annat. Jag brukar kanske skriva på min bok då. Då kommer allt det jag tycker om fram i alla fall. Men som jag skrev i det förra inlägget så är det på något sätt omöjligt att hålla i lyckan. När jag vill gråta brukar jag kolla på Anne på Grönkulla. Då vill jag vara ensam en hel dag och bara sitta och storböla. Den är underbar. Den är fantastisk. Men då gråter jag inte för att jag är olycklig. För där gråter jag för andra saker. Nu var det ett tag sen jag kollade på den. Men med den så måste det gå lång tid. Jag är nämligen livrädd för att jag ska tröttna på den. En helt fantastiskk kärlekssaga...

Men nu var det dags att gråta ut och sen är det bra ett tag. Jag bryter ihop ibland. Men jag tror att det är så det ska vara. Det känns skönt. Och jag kommer att värna om min olycklighetsbok så länge jag lever tror jag. Och min dagbok. Och min lycklighetsbok. Man måste komma ihåg allt det som gör ont. Det är det som gör en stark och svag.

Jag har ingen svart skugga runt mig. Jag vill bli accepterad som den jag är. Vem vill inte det? Jag kan inte vara någon annan. Det skulle jag inte vilja vara heller... Jag hatar spända situationer. Jag vill bara vara den jag är för fan.

VAST  - Don´t take your love away Fortfarande förbannat bra.