Nu har jag och Malin precis köpt biljetter för att se Bounce sista show i Globen. Ska bli sååå roligt!
Jag kan inte vänta!

Tjejerna vann i Curlingen igår. Andra OSguldet på raken. Så otroliga. Kanada pallade inte trycket helt enkelt men det gjorde Sverige till slut. Det var en riktig rysare och spännande ända till sista stenen. Som jag skrev igår, ett underbart OS med fantastiska svenska prestationer. 9 medaljer så här långt är väldigt bra. Och det kan bli fler. Kanske kan killarna ta bronset i Curlingen också så skulle lyckan vara gjord. Och så får vi se vad Johan Olsson kan göra på femmilen. Plus tjejernas tremil, med bland annat Charlotte. Det är spännande in i det sista i OS. Helt perfekt. Jusste sen är det ju killarnas slalom också. Jag hoppas lite extra på Byggmark. Har inte gått så bra för honom innan OS förutom i sista tävlingen innan som gav honom en biljett dit så det vore roligt om han gjorde något lika bra nu. Hoppas hoppas. Sen finns det ju andra som också kan göra bra ifrån sig såklart. Allt kan hända i OS. Det har både Anja och Curlingtjejerna visat...

med Blackjack. Nu är det dansband som ljuder ur högtalarna, för mamma och pappa buggar i vardagsrummet. Haha. Det är det inte många föräldrar som gör. Men det är coolt tycker jag.

Nu var det längesen jag skrev men jag har inte haft någon lust alls att skriva. Det har inte hänt särskilt mycket heller. Mest skola alltså. Annars är jag mest hemma i och med att pengarna till största del inte finns men vad gör väl det så länge alla man älskar har det bra. Men det är klart att pengar vill jag ha så att jag kan leva mitt liv. Så känns det inte nu tyvärr... Men jag är påväg... till Kiruna. Nej inte bara dit hoppas jag utan till något annat också hoppas jag. Mer själsligt liksom.

Oj vad djupt det blev nu då helt plötsligt. Kanske ska skriva lite om OS vilket är djupt för mig i och för sig men men. Bella påpekade att jag inte gjort det så ska väl prata lite om detta jippo som har tagit min sömnrytm ifrån mig. Haha. Jag älskar det. Jag blir så lycklig när det går bra för dessa fantastiska människor. Allra helst hade jag velat vara en av dem. Det bästa då. Stafetten som killarna vann var en fantastisk sak. Anders Södergren som jag alltid har gillat som person, att han fick guldet gör mig så lycklig inuti så jag vet inte vad. Men alltihopa. Alla som vunnit. Charlotte, Anja och Björn och alla andra. Anja vann ju inte guldet tyvärr men bronset, och hon vann på ett helt annat sätt. Den där människan är otrolig. Nu hoppas jag att Curlingtjejerna får ta guldet igen också. Det vore ju så roligt. Och att killarna kan vinna bronset. Åhh. Men snart är det slut. Så tråkigt men då kanske jag kan fokusera mer på skolan och det kan ju vara positivt det också. Men det är inget OS ;)

Nej nu ska jag återgå till dansbanden och OS.

Adjö!

Andreas Grega - Dom hade mycket att säga

Just nu har jag fastnat för Mika. Fattar det inte riktigt men så är det.

Kanske för att jag kollade på en video med Lois och Clark med låten I see you och den är så fin.

Och som vanligt hittar jag nu fler låtar att älska med honom. Haha.

Annars då. Jo ledig idag och imorgon och då ska jag klippa och slinga mig :) :) Ska bli så skönt att fixa till mitt skatbo ;) Nej så farligt är det faktiskt inte men nästan. Haha.

Och på fredag börjar OS!!!!!!!!! Jag kan inte fatta att det börjar nu. Åh!

Dessutom har de nu lagt upp VASTs skiva med Don´t take your love away på spotify. Det gjorde mig glad i alla fall dessutom hittade jag en till låt med honom som är riktigt cool:

VAST - I´m dying, lyssna in den. Och lyssna på Mika när ni ändå håller på och I see you.


Not one day goes by
That I don't realize
I know that no one will ever know
Where the flowers go
When they are gone

Det går inte att inte se. Det går inte att blunda. Det går inte att göra någonting. Det går inte att förändra så som vi vill. Krig kommer alltid att finnas. Folks heder kommer alltid att trampas på och deras vilja hämnas finns där också. Folk kommer alltid tro att de måste försvara sig. Att de måste attackera först för annars råkar de själva illa ut. Det finns alltid människor med en skruv lös. En skruv som tappades nånstans på vägen. Och som aldrig gick att skruva tillbaks. Det finns tragiska historier, bakgrunder som gjorde det omöjligt att fortsätta fungera normalt. Vi är svaga, vi leker starka men vi är svaga egentligen. Fel görs och vi försöker mörklägga, sudda eller göra rätt men alla fel vi gör hinner ikapp oss förr eller senare, snarare förr. Då måste vi ångra oss men det kanske inte går att göra någonting åt det. Och vi måste försvara oss.

Olyckor slängs emot oss. Vi har kanske inte själva varit med om en men vi får se dem jämt och ständigt. Politiker lurar oss utan att de ibland vet om det själva. Vi vill tro på de vackra orden men som mest är skitsnack om de andra partierna och alla fel de har gjort men inte ett ord om deras egna fel. Och all den här hedern igen. Förnekelse. Försvar. Skydda sig själv till varje pris. Det är en skruvad värld. Pengar och makt är det viktigaste. Toppen blir alldeles för blåsig och du faller så att nästa kan ta över och missbruka makten. Förtroendet minskar och minskar för varje dag.

Söndagen var en bra dag. Inte nog med att Bandykillarna tar VM-guld, så vinner Manchester United mot Arsenal och jag blir lycklig. Jag ser inte sport som krig. Att vi vinner, eller jovisst vi vinner men det betyder inte att det är som ett krig, i ett krig blir alla förlorare, ingen vinnare. Jag ser inte vinna till varje pris. Jag blir inte förbannad när Manchester United förlorar. Jag blir lite ledsen för deras skull men ibland förlorar man. I en sport finns både vinnare och förlorare men glädjen hos någon som vunnit en match eller ett lopp är fantastisk och mitt svenska hjärta vill brista av stolthet när det händer. Och detsamma gäller för andra människor i andra länder när det händer för dem. Vilken sport det än blir som man vinner i. Men vill man vinna ett krig, skulle inte tro det. Jag skulle aldrig bli stolt, jag skulle aldrig fälla glädjetårar, aldrig tjuta av glädje så som när Helena Jonsson vinner eller Rooney gör mål. Jag skulle känna avsky till att så många dör så onödigt. Jag vet att vi är olika i världen, att alla har olika syn på krig, att vissa tycker att avatar var en underbar film för att de "goda" ju vinner, att de onda förlorar och dör, men hur många dör inte innan det? Och vem är egentligen ond? Den i det andra laget? Som bara vill vinna matchen lika mycket som du själv. Jag har aldrig varit med i nåt krig. Jag skulle kanske också döda för att överleva. Trots att det ger mig kalla kårar. Men varför krigsfilmer? Jag blir tokig..

Jag ska inte börja prata om miljön och klimatet, det har jag redan dragit och kommer med all sannolikhet att dra det igen, inte just nu men kommer att återkomma, men kan ju säga en sak bara, Haiti var nästa i raden att drabbas av världens vrede. Vad blir nästa?

Suck... Ibland orkar jag bara inte. Då vill jag bara stanna här på ön och aldrig lämna den mer...

Alfons sover, han vet inte hur hans bröder och systrar därute lider, hur lätt man dödar utan att blinka, hur man slår och sparkar och ser ner på. Han leker i snön, han äter mat, han kurrar och jamar, han klättrar i träd. Han blir älskad. Han sover jämt hos mig. Han blir klappad och pussad. Han ser inte krigen, han hör inte skriken. Han lever, och ger oss kärlek. Han ser inte på nyheterna, han hör inte om olyckorna. Jag älskar honom, men framförallt ger jag honom mat och det räcker för honom. Alfons vet inte, han vet inte och ibland blir jag så avundsjuk.

Mika - I see you