Livet är skört som glas, i ett slag kan det slås bort, blinkande ljus som kommer i snabb hastighet och så är allt liv borta, eller ett träd som faller i alltför snabb takt för att att en människa ska hinna undan. Liv som slås helt i spillror, liv som lämnas kvar. Cancern som tar bit efter bit av en kropp, suger ur allt liv som en gång fanns där. Som gör att kroppen till slut tvingas ge upp. Om än långsamt men ändå kommer det alltid som en chock. Och själen kan då sväva iväg och sammanföras med en person som saknats i 47 år. Det är en vacker tanke som tröstar oss som blir kvar. Du finns överallt, i mig och alla andra som lever vidare, i allt som du rört vid, marken du gått på, luften du andats. Du finns i vinden som sveper in från havet.

Jag vill veta vad som är meningen med livet, för det måste det väl ändå finnas en, inte kan det väl bara vara det här, för då är det ju meningslöst. Bara trampa på. Det måste finnas någonting mer. För om det är att vi ska skaffa barn och föra människosläktet vidare känns det inte så ljust, det är ingen ljus framtid för dem att födas till. Jag vill inte vara så här negativ men jag slås av hur omöjligt det känns ibland. Hur ska vi lära oss att förstå vår värld? Kommer vi alltid få insikt alldeles för sent? Att vi alltid kommer att förstå vad som är skadligt för oss efter att vi prövat det?

Att pengar och yta alltid kommer att komma först, jag hoppas att människor i framtiden kommer att inse att det inte är det viktigaste, för för oss är det för sent. Även om det inte ser så ljust ut för de unga heller, de är också väldigt prylfixerade, men jag hoppas att jag har fel. Det är dags att göra rätt nu, dags att göra skillnad, visa alla att det kommer en generation som kommer att klara det. Jag vill inte ge upp mitt hopp, jag vill tro på att vi kan förändras, att vi kan göra skillnad på riktigt, att vi kan komma till insikt.

Jag tror att allt det hemska paralyserar en del av oss och gör att vi står handfallna inför de utmaningar som finns i världen, och det är inga lätta utmaningar tyvärr. Krig och annat elände finns det överallt men trots det finns ändå en vilja till att fortsätta, som tvingar oss att gå vidare vid till exempel dödsfall, som gör oss förstelnade av rädsla, inte bara det att vi förlorar dem vi älskar men kanske också rädslan för att själva vandra vidare till ett ställe som det inte finns en chans till att besöka i förväg för att se om det är ett bra ställe. Utan som du tvingas till även om du inte vill eller har någon aning om du vill dit. Förmodligen kommer det att vara där vi får frid. Där det inte finns några krig, där det inte finns någon ondska, bara ett paradis, ett paradis som har gjort livet värt att leva.

"Havet glittrar mot den blåa himlen. Det otroliga är hur bra de båda blåa nyanserna passar ihop. Som ödet. Att det finns en mening med alltihop. Att det på något sätt är utträknat. Med världen. Klippan är grå, och blommorna som växer på den är en gåta som inte går att lösa snabbt. En gåta att klura på. De hade lärt sig leva i de mest svåra förhållanden. Som maskrosbarn. De lever där med en stolthet. Vågorna slår mot klipporna men de är hårda och viker inte en tum. Bara sakta formas de. Ingenting ska gå för fort. Allt ska få finnas till. Allt ska accepteras. Alla ska accepteras, stora som små. Alla ska leva i en symbios. Tillsammans. För tillsammans är vi starka. Världen är hård för att vi var hårda mot den. För att vi skadade den. Sårade den. Futtiga vi som tror oss vara starkare än den. Kanske är det ett krig mellan oss människor och världen. Vi vill stå på toppen men det kommer inte finns någon topp att stå på. För den har vi förstört. Ett hav av lava omkring oss, alltför stort att göra ogjort. Det finns ingen gud, bara en värld som alltid vinner över oss." Ett stycke ur ett gammalt inlägg jag gjort. Och jag tror inte att att det här är gjort utan anledning, det kan det bara inte vara, det ger mig ett hopp. Ett hopp om att paradiset faktiskt väntar.

Coldplay - Paradise