Nu har jag flyttat. Det känns otroligt konstigt och overkligt. Jättehärligt på ett sätt, otroligt skrämmande på ett annat sätt. Att jag inte längre bor på ön. Det kommer alltid att vara hemma. Jag vet ju att mamma och pappa bor kvar där och det gör att det inte känns lika jobbigt. Jag tänkte att det här inlägget skulle bli om hur fantastiskt det är att ha flyttat och att ha kommit närmare stan men samtidigt väller kärleken till ön och huset över mig, och såklart över familjen. Jag har ju alltid vetat det. Det har alltid varit tvådelat, min relation till mitt hem. Man sitter fast men är samtidigt så fri där. Så nära naturen. Jag visste nästan att jag behövde ta avstånd från dig för att förstå hur mycket jag värdesätter dig.

Jag vet ju hur jobbigt det var att bo ihop med familjen och gå varandra på nerverna, men jag vet vad jag har. Jag har inte ens bott här en vecka. Men ändå blir jag rörd. Jag måste väl vänja mig helt enkelt. Det kommer ju bli en massa roligt som händer. Och som hänt. Att lära sig klara sig själv, vilket jag tycker jag gör redan. Vilket känns skönt att veta att jag klarar. Att jag inte är helt oduglig i alla fall.

Imorgon kommer finaste Charlotte hit och ska titta på lägeneheten :)

Och på fredag kommer Bästa Bella och ska bo hos mig över helgen, ska bli så roligt och mysigt.

Men här kommer några bilder:















Japp där var några bilder. Ursäkta sladdar och sånt där.        

Duffy - Stepping Stone Magisk. Lyssna lyssna lyssna!