När man misslyckas med något och ser att det inte går den väg som man vill får man anledning att omvärdera sitt liv. Vad är viktigt och vad är inte det? Vad klarar man av egentligen?
Det är inga lätta frågor att svara på, det är heller inte lätt när man inte stannar upp och verkligen försöker ta reda på dem. Kanske är man för fast i sin plan och i sitt vägval och kan inte se den stora bilden som ju är ens liv. Jag har kommit in i en sådan spiral. Jag har inte klarat att göra mina C-uppsats, jag har inte klarat att göra den själv. Jag har inte funnit den drivkraft som jag behövde. Jag hade en tenta som jag gjorde 5 gånger! Den klarade jag precis innan jag gick in i det sista skedet av min utbildning. Jag tror att den tog all min drivkraft om jag ens hade någon från första början. Jag vill att vi pratar om det här nu. Känslan av att känna sig otillräcklig, att pressa sig till sin bristningsgräns, tills man känner att ingenting är värt att kämpa för. Jag har sett många dras med i det. Vi har en känsla av att vi måste göra en massa saker. Vi måste plugga vidare för att få det rätta jobbet, vi måste plugga för att bli nåt överhuvudtaget. Vi har fått det inpräntat på något sätt. Det finns inga valmöjligheter, inte i det här fallet. Pluggar du inte vidare så blir du heller ingenting fantastiskt, om du inte blir känd eller har en extrem tur eller drivkraft det vill säga.

Jag är så trött på att allt kan gå vägen för vissa medan andra inte får någonting, jag vet ju att de kämpar med sina liv också. Att de vrider ur allt de har. Att alla kämpar med sitt. Men jag kan inte hjälpa att jag känner mig värdelös. Att jag undrar varför jag inte kan få lyckas med någonting. Att jag inte kan känna energi. Kanske är det så att alla som känner en meningslös kamp med livet inte heller kan lyckas på samma sätt. Att de inte kan hitta samma drivkraft. Att livet inte kan locka på samma sätt. Jag är trötta på alla jävla mallar som man måste passa in i och alla strömmar som man måste följa. Ingen kan ju egentligen passa in i dem. Det gör mig alldeles trött.

När jag ser på en gammal bild av någon som man inte känner så kan jag känna att dennes liv bara gick förbi och försvann i ett ögonblink. Att vi bara blinkar och är i nästa tidsepok och nästa generation människor. Vi trampar på i utsvängda byxor eller stuprörsjeans. Alltid lika säkra på att det är det rätta. Men vad är rätt och fel i en värld som snurrar snabbare än livet självt? Vi är de som är korkade. Det är vi som är enfaldiga. Oavsett hur vi ser ut eller vart i världen vi är födda. Att oavsett vem vi tycker är rätt eller fel så tar döden oss. Den tar oss alla förr eller senare. Kung, världsstjärna eller maharadja. Fattig eller rik.

Men varför är det då så viktigt för mig att vara vacker? Att synas? Att bli bekräftad? En fråga alltför svår att svara på. Jag hatar att inte ha svar på varför mitt liv blivit som det blivit. Att jag inte ser de grå färgerna som inte är ifyllda i mitt liv. De skaver så förbannat att jag inte kan släppa dem. De etsar sig fast på ett sjukligt sätt. Som har cementerat mig djupt i marken. Jag vill tro att jag kommer att slå mig fri.