För några nätter sedan hade jag en hemsk dröm. Jag drömde att det låg krypskyttar utanför vårt hus som hela tiden siktade på oss med lasersikte. Det var en fruktansvärt obehaglig känsla när jag vaknade, som hängde kvar länge. Som känns obehaglig fortfarande. Jag försökte gömma mig men förstod att jag förr eller senare skulle bli träffad och dö.

Igår såg jag och Bella Avatar i 3D. Själva 3D effekten var jättehäftig men jag slogs av allt krig i den och kände bara en rejäl obehagskänsla. Jag hatar krigsfilmer och skulle aldrig för mitt liv se en sådan film. Kanske var det chocken av hur pass mycket det var i den som gjorde att det kändes ännu värre.

Ibland tittar pappa på discovery. Och det kan vara ett program som handlar om vapens uppbyggnad och ny vapenteknik och sånt. Det är ännu värre. Jag står inte ut att titta. All teknik är inte bra. All utveckling är inte bra. Trots en god tanke med den. Jag hatar att man ska tycka att det är jätteroligt när de ”onda” dör. Visst, är de onda men jag blir så trött när man hela tiden ska göra filmer som handlar om krig. Ingen vinner ett krig. Alla förlorar under det. Jag fattar inte att man inte ser igenom Avatar. Tre timmar lång och allt kändes så långdraget. Man ska inte glorifiera krig. Göra så att människor tänker yes när någon dör. Kanske tänker jag för mycket. Kanske skulle jag bara slås av hur häftigt allting var. Kanske skulle jag älska när de bombade sönder en hel skog. Eller när de ”goda” gav igen och dödade alla som kom i deras väg.

Men jag kan inte göra det. Jag kan bara känna obehaget och inte förstå hur alla blev knäckta av hur bra filmen var. Alla har olika smak och man får gilla den här filmen. Kanske är det bara det att jag har känt känslan av ett lasersikte som pekar mot mitt huvud och ingenstans att fly.

Krigsfilmer är absolut ingenting för mig helt enkelt. Hur coolt gjorda de än är.