Man tror  ju att alla borde få någonting någon gång. Någonting som kommer gratis och som du inte måste kämpa utav helvete för att få. Att det kunde komma till dig och som du inte behöver ta dig till.  Men jag vet att man måste kämpa för att ta sig någonstans eller för att få någonting.

Jag fick Tynningö när jag fyllde ett. Och jag fick eller snarare kom till en familj som älskar mig.  En familj med en mamma och en pappa  utan krusiduller. Som hjälpt mig hjälpa mig själv. Gjort mig självständig men som ändå alltid funnits där om jag behövt det. En syster som jag kunnat bråka med men samtidigt kunnat leka med. Som alltid funnits där för mig. Som lärt mig otroligt mycket.

Jag har kämpat under uppväxten. Det gör väl alla. Vissa mer än andra. Men det gör inte att andras kamp är vitkigare än andras. Varför ska vissa tyckas ha det värre än andra? Jag har bland annat kännt att jag blivit orättvist behandlad av någon och mindre älskad. Kanske inte med flit. Kanske gjorde det mig starkare men det har också gjort mig väldigt ledsen och det har liksom alltid hängt kvar. När jag tänker tillbaka på det så gör det fortfarande ont även om jag nu vet varför jag reagerade som jag gjorde. Men att folk tyckte att det var fel på mig gör mig också arg.

Att människor sa att jag mobbade trots att det aldrig ens låg till så. Som att dom ville missförstå mig. Det kunde vara tvärtom. Eller någon helt annans fel. Visst förstorar jag upp men det var så det kändes. Man måste ha en syndabock och det blev allt som oftast jag. Det här skulle senare ändras och jag skulle mer och mer hålla mig i bakgrunden. Vilket jag aldrig gjorde som liten. Jag var blyg men jag tog för mig. Jag ser fortfarande tillbaka på mina första skollår och längtar tillbaka. Det är inte det. Jag älskade att leva då. Vad jag minns. Hur kul vi hade det med klassen och allt. Men jag trycktes tillbaka. Det var alltid mer synd om andra.

I högstadiet kan man väl säga att det var då det började. Jag blev en kameleont. Jag försvann in i väggarna om det behövdes. Jag blev oberörd av allt. Om du inte ser på någon så blir du oftast inte sedd. Men jag har nog alltid haft en styrka också som ingen egentligen rår på. En styrka av att jag vet vad jag har och att det finns folk som alltid finns på ens sida no matter what. Det var inte bara en hemsk tid i Högstadiet. Jag hade mycket kul också med Elena och Maddo och vi skyddade varandra. Vi kunde skratta åt alltihopa och veta att det inte var för alltid. Slutet på högstadiet kom mycket riktigt och det var dags för Gymnasiet.

Första året var inte alls så roligt. Det var verkligen hemskt men antagligen skulle jag få ha denna hemska person vid min sida i ett helt år för att Charlotte skulle få komma och rädda mig. För det var verkligen så det var. Jag minns fortfarande kristallklart första gången vi pratade. Minns du det? På filmkunskapen. Vi skulle kolla på Star Wars. Shit vad kul vi hade sen genom resten av gymnasiet. Jag hade inte klarat det annars. Men även här kände jag mig orättvist behandlad. Av  lärare. Men jag ställde mig i bakgrunden där ett tag men kom nog fram tillslut. Och insåg att jag också kunde. Och fick också en vän för livet. Det är inte dåligt det.

Genom hela mitt 20åriga liv har jag haft en klippa. Om man nu får kalla henne så. Bella. Det har gått upp och ner mellan oss. Perioder då vi varit ovänner men vi har alltid hittat tillbaka till varandra. Och numera är vi aldrig osams. Vi kan gnabbas ibland men riktigt osams är vi aldrig och jag klarar mig inte utan dig! Allt vi gjort tillsammans. Inte bara Sandstorp London och Roadtripen. Allt det vardagliga. Alla timmar i telefon när du är är i Örebro, alla varv runt viken. Det har gjort mig stark för jag vet vad jag fått. Att jag är lyckligt lottad. Med allt. Att denna vackra plats är för mig.

Jag vet att minnen kan göra ont men jag vet också att minnen kan kännas så jävla bra. När man hör en låt som påminner en om en lycklig stund eller bara en plats eller en person. Visst kryper de dåliga minnena fram när man är ledsen ibland. Men jag vet att allt jag varit med om inte går att göra ogjort och därför tänker jag vara glad för det roliga och lämna det andra bakom mig. Jag tror jag redan gjort det. Jag älskar att kolla på bilder från förr. Om det så var när jag var jätteliten eller från utekvällen för några veckor sen. Det påminner en om allt det roliga. Eller tråkiga. Och visst kan man längta tillbaka så mycket att det gör ont eller bara vill glömma alltihop. Det är så det är.

Men allt känns jävligt bra just nu men det har jag varit med om förut. Livet går upp och ner men minnena finns alltid kvar. Stäng dom inte ute. För gör du det för länge tror jag dom kommer upp till ytan förr eller senare och då kanske man inte är beredd på dem. Jag kan inte lämna allt bakom mig. Jag tänker välja att ta med mig det bästa i framtiden. Och kämpa mig fram mot mina drömmar och försöka förverkliga dem.

Om jag tänker efter så vet jag att vissa saker behöver man inte kämpa för. De kommer av sig själva.

Malin tipsade mig om dem här och den här låten fastnade jag mest för:
The Veronicas - Someone wake me up

Nej nu får det räcka för en kväll. Puh. Skönt att skriva av sig lite...

Imorgon är det midsommar. Det ska bli fantastiskt. Hoppas att det blir lite sol också. Nu ska jag lägga mig och sova. Nybäddat och mysigt. Det blir väl SOS som vanligt innan jag somnar. Eller kanske inte. Vi får se. Jaja...
GODNATT!!!